söndag 9 juni 2013

larvigt


Redan på flera meters avstånd känner jag på lukten att det finns nässlor i närheten. Det är en specifik lukt som jag lärt mig känna igen genom att jag plockar dom varje år. Feromonerna blir starkare alltefter nässlorna växer upp. Då vill man nog inte plocka dom längre. Inte bara för att dom då bränns utan de samakar inte heller lika bra som dom första späda bladen. Då bildas något kraftigt ämne i växten som troligen har något vetenskapligt namn. Det är framför allt nässelfjärilen som frekventera nässlorna. Inte för att uppsöka deras oansenliga blommor, utan för att lägga sina ägg där. Det är för att dess larver sedan kan kalasa på bladen.

 
Detta är en utstuderad strategi. Larverna får genom bladen i sig nässlans ämne som jag inte vet namnet på. Kanske bidrar det även till att larven får det speciella mönster med svart-gula ränder. I vilket fall tjänar de starka färgerna som en varningssignal för fåglarna - jag är giftig! Skulle någon fågel trots allt försöka sig på att äta denna larv kan jag tänka mig att den spottar ut den illa kvickt. Inte för att den bränns som nässlan utan den smakar nog beskt. Därutöver har larven ytterligare en överlevnadsstrategi. Den rullar ihop sig blixtsnabbt till en ring vid varje beröring av bladet den sitter på. Då blir det svårare för en fågelnäbb att gripa tag i larven och att svälja den.

 
Just nu finns det även larver som håller till i slånbärsbuskarna. Dom är något mindre men desto fler.

 
Mängden gör att dom finns på varenda buske och varenda gren. När dom har lämnat sina höljen som dom spunnit sig in i, ger dom sig iväg för att äta upp sig. Då är dom värre än en svärm gräshoppor och lämnar inget grönt efter sig.

 

Det ser nästan spöklikt ut med buskar som angripits på detta sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar